Notera att mål gäller också för spelledarpersonerna. Om de inte har några mål så kommer de att vara passiva. Har de ett mål i scenariot så kommer de att reagera om rollpersonerna lägger sig i deras planer.

   Målet med rollspelet
Vad är det vi ska spela och hur ska vi spela det? Säg vad du vill ha fram med just det rollspelet som du vill köra för att få alla att komma in i rätt tankesätt. En enad grupp med gemensam agenda - ett gemensamt mål - spelar mer tight än flera personer som har olika mål med vad de vill spela.

Utforskning av platsen

Det här är standard grottutforskning och är i princip grunden i old school gaming och scenariostrukturen sandbox (sandlåda), där rollpersonerna rör sig i en ny omgivning samtidigt som de utforskar den. Fantasy! är ett spel som har den här typen av utforskning.

Utforskning av relationer

Här interagerar rollpersonerna med olika personer och får ut information som de själva får pussla ihop. Principen är vanlig i deckarscenarion och scenariostrukturen fisktank. Spel som använder sig av denna typ av utforskning är Unknown Armies.

Utforskning av historien

Det här är vanligt i samberättarspel där deltagarna har element som kommer att förekomma i historien men vad som kommer att hända utvecklar sig naturligt i spel. Du har ingen aning hur historien ska gå utan kastar dig ut och med hjälp av de andra deltagarna och elementen så får du se hur det går. Ett spel som använder sig av detta är det norska Archipelago II.

Tillägg: utforskning av gruppen

Rollspel är trots allt något socialt och vi kan via rollspel utforska sociala hierarkier, anpassa äventyr efter spelarnas smak och tycke och fördjupa relationer mellan spelarna genom att antingen utfroska varandras åsikter och tankar eller genom att skapa en gemensam upplevelse.

Det gäller också att dina beskrivningar gör spelarna drivande. Hinta om saker i stil med "Vaktmästaren smyger undan" för att se om spelarna tar upp kroken. Antyd saker som att "Du ser ett svagt leende när de två tittar på varandra". När det kommer till att beskriva saker, tänk på att skilja på färg och drama. Färg är saker som sätter stämning som att beskriva en ståtlig officer, ett kök som är äckligt, en förtvivlan i någons ögon. Drama är vad som händer i scenen och vad som ska aktivera spelarna. Du kan göra det enkelt för dig och tänka "Ett fallande stenblock", "Jag slänger in ninjor", "Jag låter rollpersonens partner göra slut". Detta är saker som spelarna måste reagera på. Ett sätt som kan vara svårare är att få spelarna att agera. Det här har jag redan gått in på. Skapa mål - det är inte helt korkat att börja ett scenario med en uppdragsgivare som ger rollpersonerna ett uppdrag, eftersom det skapar ett mål. Antyd, låt spelarna lägga märke till saker, låt spelarna vilja lista ut hur två saker (ex. en händelse, en person, ett föremål) hänger samman. Beskriv för att väcka deras uppmärksamhet. Väv in rollpersonernas koncept i dramat då det borde vara vad rollpersonerna är intresserade av. Då slipper du ställa frågan "Vad gör ni?".

Nu kommer jag att gå in på för- och eftersnacket och frågor som jag ställer till spelarna under själva spelandet.

På vilket sätt känner ni varandra?
Det här är någonting som jag tagit från Stjärnornas krig och har hjälpt till att forma mig till min nuvarande spelledarstil. Ibland känns det som att rollpersonerna är en historia som "En alv som hatar alla, en vampyrdvärg och en knarkande påskhare kommer in på en bar..." och man undrar vad sjutton de har gemensamt.

Under många år har jag som spelledare försökt hitta på samband och knyta ihop gruppen men nu skiter jag i det. Istället är det spelarna som får hitta på varför de hänger ihop. För ärligt talat, när jag bygger en historia behöver den endast vara trovärdig i mina spelares ögon, inte i mina. Är de nöjda så är jag nöjd.

På senare tid har jag fuskat lite och underlättat för spelarna genom att ställa frågan "Vilken grupp tillhör era rollpersoner?". De har varit avdankade superhjältar på en bilfirma, upptäckslystna hober, ett cirkussällskap, handsydda dockor och inkvisitorer under de senaste gångerna vi spelat.

Vad är det första en person lägger märke till hos dig?
Det här är en fråga jag formade då en spelare i min förra spelgrupp beskrev sina rollpersonen in i absurdum. För mig som spelare är det endast viktigt att få ett namn och sedan någonting att knyta namnet till ett särdrag. Jag använder även denna princip när jag skapar spelledarpersoner för att få dem mer minnesvärda (då minnet fungerar som så att associationer gör en sak mer minnesvärd).

Var det något ni inte gillade?
Känner du igen dig när du ställt frågan "Vad tyckte ni om scenariot?" och det enda du får i svar var "Ja, det var väl bra". Det är ett frustrerande svar då det inte säger någonting. Det ger dig ingenting om hur du kan utvecklas som spelare. Frågan här får stå för tankesättet om att du aldrig ska ställa övergripande frågor då de endast ger svepande svar.

Var istället specifik och slå ner på delar av äventyret. "Vad gillade ni bäst?", "Vad fick ni för intryck av godsägaren?", "Var det svårt att veta vilken information som hörde hemma på rätt ställe?". Genom att ställa specifika frågor får du en mycket mer gynnsam diskussionsmiljö där du kan fundera kring varför spelarna trodde att (den onde) godsägaren var svarthårig när du aldrig beskrivit hårfärgen.

Här är säkerligen någonting som du inte har tänkt på och det är frågor som du kan ställa till dig själv som spelledare under själva scenariot, för att skapa rätt tankemönster och angripa problem från rätt perspektiv. Någonting som jag inte tycker är utforskat inom rollspel är hur en spelledare ska vara, utan istället förväntas det att en spelledare ska kunna allting i sin roll. Jag snackar inte om saker som att den ska fungera funktionellt med gruppen, det har Robin D Laws gått igenom. Jag snackar om hur en spelledare ska tackla de problem som hon ställs inför.

Följer detta rollspelets genre?
Här är egentligen grunden för att jag ska kunna anpassa mig till spelet. I actionrollspelet Feng Shui kan man hoppa upp på och på så sätt klättra uppåt på ivägskjutna kulor medan om de skulle försöka göra något sådant i Mouse Guard skulle jag börja dra i bromsarna. Eftersom jag ofta alltid spelleder med att spelarna ska beskriva handlingen efter slaget hjälper den här frågeställningen till med att få mig att berömma spelarna för beskrivningen så att de förstår på vilken nivå de ska lägga beskrivningarna för att efterhärma spelets genre.

Påverkar detta scenariot?
Den här frågan hör ihop med "Say yes or roll the die". I vissa fall vill spelarna göra saker som inte ens har med scenariot att göra (för att vara säker, ställ frågan "Vad vill du uppnå?"). Låt de då få göra det. Vad spelar det egentligen för roll om spelaren stegrar en häst för att vara imponerande? Man måste komma ihåg att rollpersonerna kan ha egna mål som spelaren strävar efter.

Frågeformuleringen hjälper mig också att sätta svårighetsgrader. Om svaret är "Ja, och scenariot kommer troligtvis avslutas" när jag inte vill ha det svaret gör jag handlingen svårare genom att peta in fler problem. Svaret kan också lyda (även om det tyder på dålig scenariodesign) "Ja, och det krävs av scenariot att det lyckas" och då kommer spelarna att automatiskt lyckas. Kanske inte med just det slaget men jag kommer att hitta på nya utmaningar med hjälp av nästföljande fråga.

Varför misslyckas dem?
Som spelledare låter jag i princip alltid spelarna få hitta på beskrivningen ("Hur går du tillväga?") av ett tärningsslag om de lyckas men om de misslyckas förklarar jag varför de misslyckas. Det här kan jag använda för att skapa nya problem med nya tärningsslag tills dess att spelarna lyckas med tärningsslaget. De kanske inte lyckas dyrka upp dörren för att vakter ställer sig utanför. När de kommit förbi vakterna kan de sedan dyrka upp låset utan problem.

Även när det inte är tärningsslag involverat kan jag ställa mig själv den här fråga för att försvåra för spelarna. De kanske sitter inne med information om en viss uppsatt person som kan ställa till problem för den personen. Varför misslyckas dem med att lämna över informationen till någon annan? Kidnappning? Överfall? Helt enkelt, någon annan information kommer till spelarnas vetande som omkullkastar (eller försenar) deras agerande.

Vari ligger tvisten?
Det här är egentligen ett trademark för mig, där jag alltid tänker igenom scenariot och funderar kring vilken tvist det ska ha. Det kan vara någonting som avslöjas för spelarna i slutet, exempelvis att den trevlige godsherren som de dinerat med genom hela scenariot, medan de återberättar vad de gjort senaste veckan, visar sig vara skurken. Det kan vara information om rollpersonerna som de inte själva visste om. Det kan vara en tredje faktor som dyker upp med planer som korsar rollpersonernas egna mål.

Vilka element i slutet kan jag lägga i början?
Här är ännu en fråga som jag brukar ställa mig när jag tittar på det färdiga scenariot. Jag tycker att det är snyggt när en spelledare kan plantera information i början av scenariot för att skörda det senare. Saker som kan vara helt ovidkommande till en början, som den där rabiata hamstermutanten på krogen, kanske dyker upp i ett annat scenario där hamstrarna visar sig sprida en smitta i staden. Det kan vara ordval som "tyst och dött" på en kyrkogård där det senare i scenariot kommer att finnas en zombiehord som är "tyst och död". Eller varför inte miljöbeskrivningar där ett sällskapsrum i godsherrens hus visar en vy över de stora fälten och där man samtidigt sagt att innan zombiehorden sveper in kommer det först en tjock dimma. När man senare i scenariot säger hur dimman sveper in över de stora fälten fattar spelarna vad som är på gång när de samtalar med godsherren i sällskapsrummet.

Investering
Av alla komponenter kan man tänka att investeringen är den mest viktiga eftersom den måste vara med, men precis som med de tre andra komponenterna är den ingenting värd ensam.

En investering är någonting som spelaren har skapat, har spenderat en längre tid med eller någonting som den kan förlora (inte vinna!). Investering kan vara exempelvis att att heja på ett hockeylag för att de spelar i samma stad där man växt upp, att skriva en dikt eller förlora sin rätt att kunna påverka handlingen.

Vad i rollspel motsvarar dessa saker?

Något att notera är i ett engagemang kan det förekomma flera investeringar. Det kan en investering som spelaren har skapat, en annan som spelaren spenderat tid på eller en investering som är både någonting som spelaren har skapat och spenderat tid på (som exempelvis dikten). Investeringen behöver inte heller vara vad personen vill uppnå. Ett exempel på detta är personen som hejade på sitt hockeylag.

Osäkerhet
Denna komponent handlar om när någonting står helt utanför deltagarens kontroll. Det kan vara någonting som skapar en variabel som deltagaren måste ta i beaktande eller ha andra deltagare som kan utöva sitt inflytande. Oftast handlar osäkerhet om påverkan av ens egna handlingar men det behöver det inte göra.

Exempel på osäkerhet är att inte veta vad de andra har för kort på sin hand i poker, att hoppas på att sitt favoritlag vinner, att delta i ett hundrameterslopp eller att bli bedömd av en jury. Fundera gärna själv kring vad motsvarigheten i rollspel skulle kunna vara.

Prestation
Prestation är någonting som ställer krav på spelarens fysiska, sociala eller mentala förmåga. Det kan vara uthållighetstest, balansförmåga, kunna improvisera fram ett tal, se mönster, reaktionsförmåga, räkneövningar, vara förtroendeingivande, hitta på historier, gestaltning, minneshantering, ränkspel med mera.

Värt att notera att inget av det här kräver att spelaren ska "lyckas" med vad den företar sig utan bara att den ska försöka.

Val
Här handlar det om att sätta den andre i en position där den måste göra ett avgörande val, att väga flera saker emot varandra utifrån den information som man har eller kan skapa sig. Det kan också handla om att göra valet att genomgå en handling och lida av de konsekvenser som personen kan ana sig till kommer att uppstå.

Exempel på olika val är resursfördelning, avslöja att man älskar en vän, komma ut med sin homosexualitet, välja mellan två saker man vill uppnå, att gå emot sin värdering för att uppnå något, förråda någon för egen vinning, pest- eller kolera-val eller att frivilligt låta någon annan avgöra ens öde. Fundera gärna kring olika upplägg för att kunna väva in det här i ett rollspelsscenario.

Tillämpning för spelmakaren
Om du vill engagera spelarna med ditt spel är det lättast att utgå från investering. Vad för något kan du skapa i ditt spel som blir till rollpersonernas investering? Här kan du låta spelarna få skapa saker, som relationer till andra, en egen bas, fordon, en favoritkrog eller andra saker som bidrar till världen. Dessa kan du sedan använda dig av för att sätta på spel.

Du kan också ha en struktur där spelarna får spendera en längre tid med vissa företeelser. Exempelvis säga till spelledaren att etablera personer under spelets gång som spelarna får interagera med under en period så att du sedan kan använda dem som investeringar. Ett annat sätt att stärka banden mellan rollpersonen och spelaren är att låta rollpersonsskapandet ta tid.

Det är viktigt att ge ut olika investeringar till spelgruppen, så att det inte blir situationer där rollpersonens okände farbror dyker upp och har ett problem. När du har skapat dessa kan du börja titta på de tre andra komponenterna osäkerhet, val och prestation. Eftersom du antagligen har en klar bild över vad ditt rollspel ska handla om så vet du redan vilka övriga komponenter du vill använda dig av och hur.

Något du bör tänka på är att även om du riktar in dig på enbart en av komponenterna utöver investering, så innebär det inte att det kan förekomma en del av de andra komponenterna. Du kanske vill ha prestation i en strid genom att göra den taktiskt men du kommer säkerligen också att få in osäkerhet och val däri också. Det viktiga är dock att du är tydlig med att prestation är det som har störst betydelse.

Många av exemplen i varje komponent går också in i varandra och förekommer i flera områden. Med det vill jag visa att du kan använda dig av flera saker för att uppnå olika saker. Att göra armhävningar är en prestation men att göra armhävningar mot någon annan kan istället bli en osäkerhet. Ett val kan bestå i att välja mellan olika typer av uthållighet. En företeelse kan vara en investering i ena fallet (en vän) och en osäkerhet i det andra (kommer vännen förråda mig?).

Tillämpning för spelledaren
Som spelledare har du antagligen en preferens över vilken stämning som du vill förmedla: utmaningar, spänningar eller slitningar. Se vilken komponent som orsakar detta och fundera kring vad komponenten består av för delar. Fundera sedan kring vilken investering som rollpersonen har och knyt samman detta med tillvägagångssättet.

Fundera också kring vad spelet skapar för investeringar av de tre som jag har listat upp. Rollpersonens liv är den vanligaste men investeringen kan också bestå i regelmekanik, där en lich i Dungeons and Dragons göra att en rollperson förlorar i level, eller helt enkelt att spelaren inte får delta, exempelvis genom att bli för skadad, eller genom att spelledaren beskriver vad som händer i handlingen - kanske i formen av en konsekvens.

Fundera sedan på hur du kan använda andra komponenter för att sätta investeringen på spel. Titta igenom de två förslag som jag har gett på varje komponent utöver investering. Hur kan du använda en annan spelare för att skapa osäkerhet genom att sätta spelarens liv på spel (investering)? Hur kan du skapa en situation där spelarens sociala prestation spelar in annars kommer rollpersonen att förlora anseende? Finns det något läge där du kan skapa ett val för spelaren mellan att uppfylla sitt mål eller förråda sin vän?

Förtydliganden
Denna tes handlar om att kunna engagera en annan person i en given problematisk situation.

Czege-principen
Principen har fått namn efter Paul Czege som påstår att om samma person både skapar problemet och lösningen i ett rollspel är problemet tråkigt. Det här är ett påstående som är tillspetsat för att tydligt visa en poäng.

Psykologiskt engagemang
När jag talar om engagemang så talar jag om spelaren vilja att lösa problemet i en situation. Det finns andra typer av psykologiska engagemang som exempelvis vara döda sin tristess, söka efter beröm, hamna i flow, vilja vinna över andra, ta bort stress, få komma bort för en stund, social interaktion, minska ensamhet med mera. Det är inget som jag tar upp utan pratar enbart hur en person kan skapa ett problem baserat på fyra komponenter för att engagera någon annan att vilja lösa det.

Händelseförloppet

Allting i deckargåtan är redan avklarat. Någonting har hänt och spelarna ska bara ta reda på vad som har hänt. Jag brukar skriva att det är bra att hitta på ett händelseförlopp för vad som kommer att hända om rollpersonerna inte lägger sig i men i deckargåtan är redan klart så det finns ingen händelseförlopp att tillgå ... eller?

För intrigerna, som baseras på fraktioners (grupper/personer/händelser) agendor, är det tydligare att det kan finnas en händelseförlopp som pågår. Varför jag brukar vilja fundera kring det här - fundera, inte skriva - är för att jag lättare ska kunna improvisera när rollpersonerna börjar röra sig i scenariot. Hur olika personer kan reagera. När jag funderat klart så har jag ett uttänkt händelseförlopp. Så det enda jag ska bestämma mig för är när någonstans på tidslinjen som jag ska stoppa in rollpersonerna.

Gå nu tillbaka till deckargåtan. Det finns ett händelseförlopp här. Det är bara att rollpersonerna kommer in i slutet av förloppet, så med andra ord är bakgrunden till scenariot händelseförloppet.

Slutligen finns kombinationen. Om du vill köra en deckargåta finns det inget som säger att du kan blanda in agendor. Spelarna hittar ett föremål som mördaren har lämnat efter sig (statisk relation). Vem säger att mördaren inte är ute efter bevismaterialet (agenda)?

Deckargåtans två faser

I deckargåtan genomgår fisktanken två faser. Första fasen handlar om att spelledaren ska ge relationerna till spelarna när de är drivande. Det ska inte vara svårt på något sätt att få dem. Det finns flera sätt att förmedla relationer, men de flesta får spelarna genom att prata med andra personer, så att de kan avslöja relationer mellan olika fraktioner. Titta på tankekartan du har framför dig.

Personen som rollpersonerna känner till alla relationer till sig själv och eventuellt relationer som personer som den har en relation med. Så prästen kan känna till hälarens andra relationer.

Intrigens konsekvenser

När det gäller intrigen med agendorna så skapar spelledaren istället konsekvenser utifrån de agendor som pekar mot fraktionen. I och med konsekvenserna kommer också eventuellt att relationer att avslöjas, men det är bra att komma ihåg att avslöja relationer via konsekvenser är inte alltid tydligt.



Så om rollpersonerna är ute efter langare kanske det är på uppdrag av dansaren, de stöter på prästen och om de gör något med langaren så kommer maffiabossen att lägga sig i. Så agendorna kan dra in rollpersonerna på olika sätt.

Behövs händelserna?

Det här är också viktigt. Jag brukar skriva att man ska börja bygga sin fisktank med 1-3 händelser. I deckargåtan är detta startskott som sätter igång scenariot. Någon blir mördad, något blir stulet, någon har försvunnit, folk har blivit skrämda etc.

I intrigen är händelserna inte av lika stor betydelse. De tjänar mer som bakgrund eller som färg till själva spelmötet. Istället är det agendorna som formar scenariot.

Återigen. Det går att kombinera olika typer av händelser (bakgrund kontra startskott) och olika typer av relationer (agendor konstra statiska), men jag tror att man måste vara medveten om vad man gör och, om man skriver scenarion för andra, vara tydlig i hur man förmedlar det.

Så vari ligger skillnaden?
Skillnaden handlar om vem det är som reglerna handlar om: rollpersonen eller spelaren. I ett strategiskt spel skulle syftet med reglerna vara att spelarna måste tänka strategiskt för att komma till en lösning. Simulering skulle istället handla om att rollpersonen måste tänka strategiskt, vilket spelsystemet exempelvis kan lösa genom att ha en färdighet som heter Strategi som spelaren slår emot.

Dock är det inte sagt att syfte och simulering måste gå emot varandra. I Mouse Guard ger rollpersonerna bonus till varandra om de hjälper till. Detta skulle kunna vara tillräckligt men spelets syfte handlar om att mössen måste samarbeta för sin överlevnad. Därför är svårighetsgraderna satta till skyhöga värden så att spelarna drivs till att hjälpa varandra.

Fundera på detta nästa gång du ska skriva ett regelsystem. Fundera kring vad spelet vill eftersträva och hur du med hjälp av regelmekanik ska uppnå det. Lösningen är sällan såpass enkel att det räcker med en simulering av vad rollpersonen ska göra.

Cliffhanger-ögonblick
En sak som jag använder relativt ofta är att klippa precis när någon råkar i trubbel, exempelvis genom att jag introducerar ett hot, skapar en konsekvens som är ett direkt hot eller om spelaren misslyckas med ett väldigt riskfyllt slag. Det här skapa en spänning om vad som komma skall. Enda kravet för att kunna göra sådana här klippningar är att gruppen är uppdelad på något sätt så att jag kan klippa mellan dem. Strid faller in i denna kategori då rollpersoner normalt är indelade i någon sorts initiativordning som ni klipper emellan.

Skapa betänketid
Något jag just nu håller på och utforskar är att klippa när spelaren blir försatt i ett svårt val, för att ge spelaren mer tid att tänka. Det här kan vara situationer i svåra val eller när det kommer till svårare bananbeskrivningar. Ställ en fråga, om spelaren har svårt att bestämma sig, aktivera istället en annan spelare genom att klippa till den rollpersonen.

Anspela på det outtalade
Klipp när scenen har etablerat något nytt i scenariot, som någons plan, en allians, ett förräderi, en kärleksaffär etc. Genom att göra på det här sättet kommer du väcka både en förväntan och en spänning om vad som komma skall. Det går att uppnå samma effekt genom att klippa när någon precis ska göra något som att ha sex, förråda någon, förberedelse till ett mord med mera. Anspela på det outtalade.

Innan det blir tråkigt
Dra inte ut på scenen. Klipp före tempot går ner. Låt inte scenen bara bli ett jiddrande. När en rollperson för andra gången i samma scen gör samma sak, säger samma sak har du hållit på för länge. Var inte rädd för att fråga. "Vill du göra något mer? Annars klipper jag här."

Mål -> Medel -> Beskrivning

Notera att systemet i många fall endast bidrar med om rollpersonen uppnår målet eller inte men kan även bidra med konsekvenser som spelaren måste väva in i beskrivningen. Notera även att eftersom systemet kommer före beskrivningen så kommer aldrig en beskrivning påverka utgången av hur rollpersonen lyckas. Bananbeskrivningar gör det nämligen enbart svårare för spelaren men aldrig för rollpersonen.

Spel som har bananbeskrivningar
Baron Münchhausen
Bläck
InSpectres
Matiné
Once Upon a Time
Supergänget
This Is Pulp
Warhammer Fantasy Roleplaying 3

Problemen
1a. Det finns en begränsad mängd av medel som får bli inkluderade i en beskrivning. Om det är på tok för många medel i en handling, kommer beskrivningen bli mindre levande och istället bli en uppräkning där spelaren utan någon gnista rabblar upp ett medel efter ett annat. Gränsen för hur många medel som får förekomma i en handling beror lite på hur verbal spelaren är men från egna erfarenheter är tre stycken medel vad som bör vara maxtalet.

1b. Ett annat sätt för att få spelaren att konstatera är om mängden regelmekanik tar för mycket tid. Warhammer 3 lider rejält av detta.

1c. Det finns också en risk att spelaren efter ett tag börjar konstatera vad regelmekaniken ger mer än att ge en livfull beskrivning. Empiriska undersökningar har visat att spelarna börjar konstatera - "Jag gör tre i skada" - efter 5-7 slag. Undvik detta genom att exempelvis ha en regel som avslutar striden efter 5-7 slag ELLER byter miljö eller motståndare efter så många slag.

2. En till nackdel är om spelaren hela tiden använder samma medel. Det blir då mest ett upprepande av samma beskrivning, vilket leder till "Jag gör samma sak igen". I viss mån lider Inspectres, This Is Pulp och Supergänget av det. Undvik detta genom att ha inspirerande miljöer, varierande situationer eller genom att helt enkelt ha breda medel som spelaren kan tolka på många sätt.

I de fall där du har många spelare finns det två knep att ta till.

1. Dela in spelarna i grupper, beroende på var de befinner sig eller vad de ville göra. Skapa ibland flera situationer som gör att de ville dela på gruppen. Exempelvis om de är på en krog, så kan någon lägga märke till den kontakt som de skulle uppsöka, någon annan kanske får syn på ett ragg och en tredje ser en gammal fiende eller vän. Beroende på vad resten ville göra så blev gruppen splittrad.

2. Få spelarna att spela ut händelser mellan varandra, istället för mellan spelledaren och spelarna. Det är väldigt enkelt att göra och jag har gjort det på konvent med personer jag aldrig spellett tidigare. Släng in en av grupperingarna i en situation och medan de pratar så "avbryter" du dem för att aktivera en ny grupp. Den första gruppen kommer sluta prata när de förlorar din uppmärksamhet men säg något i stil med "Ni kan fortsätta köra. Jag spelar med de här nu". Några kommer att förstå direkt och börja samtala inbördes medan det kommer att ta några gånger för de andra. Känns inte att du missar någonting med den grupp som du inte koncentrerar dig på. Be de om en sammanfattning när de känner att de är klara.

I korthet handlar det om att du måste sluta bolla mellan spelare och spelledare utan istället lämna över bollen och låta spelarna bolla till varandra. Du skapar detta genom att sätta enskilda grupper i situationer. Se till att en grupp har något att göra och aktivera sedan en annan grupp.